Klockan ringer. Filmkamerorna är påslagna. Hon vet inte vart hon är. Någonting är definitivt jävligt fel. Kanske hittar hon en spruta på golvet och tänker att nu är den i henne och nu finns det ingen återvändo
hon ger upp
män kommer in i rumet
hon lägger sig ner och knäpper händerna
själen flyger snart ur kroppen
en blå fågel sätter sig i samma värld som hennes och visar sig för henne
hon är ensam
ingen skulle höra henne om hon skrek
hon bestämmer sig för att ge upp
detta skulle aldrig bli rubricerat som våldtäkt tänker hon
hon kan inte  gråta
hon ser sig själv från ett hörn i taket
de sticker den in och  ut in och ut
hon gråter inte
hon ler
och låtsas tycka om det
fast det gör hon ju också
hon tycker att det känns ganska skönt
kroppen tar ingen skada
hon kommer inte att komma denna gången
han ser henne in i ögonen och säger att han älskar henne att hon är så jävla sexig
han andas djupt
hon ligger ner i en dusch
ingenting känns i hennes värld
bara stötarna in i magen
bara detta att hans blick är så tänd av beundran inför henne
att hon är vild och vacker och frisläppt
aldrig skulle vilja ha något annat än sex

att hennes hår flyger så snärtigt och köttet i hennes läppar vänds lite ut och in när hon ler

jag älskar mig själv
jag hatar mig själv
jag älskar mig själv
???????
jag älskar att inte älska mig själv
jag älskar mig själv
jag älskar gud
jag älskar att leva
jag älskar att leva
jag älskar att vara döende
jag älskar leva
jag hatar att saker och ting tar slut
det kanske de inte alls gör

Katakomb

De står inskrivet i stoftet. Dammet som lagras är tusen år av tid. Ljudet kastar sig mot väggarna i ett hopplöst försök att omsluta sig självt. Sinad märg sinat blod. Torrheten, knastret. Flugor som vilsnat och yrat av sin hunger ligger nu iutspridda på graniten. Unkenheten.Mitt ur har slutat att gå. En skepnad långt in i tunneln håller ett knyte i famnen, han haltar. Det enda jag kan se är hans svepning och de dansande skuggorna av vaxljusen. Han är en lång och reslig figur utan särskilda drag. Ljudet flyter längs med de skrovliga ytorna. Sköljer mig i fruktan. Strömmen är jämn och hans röst vass.
Han uttalar någonting till byltet och lyfter det långsamt till det rundade valvet.
Långsamt vecklar han upp byltet inslaget i gammal solkig sammet, jag gråter som alla änglar i hela världen har dött. Som om jag förlorat allt. Kanske finns det alltså ingen gud, han har trots allt lämnat mig ensam döende i en katakomb. Jag innehar inte längre frustrationen i att jag inte kommer att komma ut härifrån, jag ser mig själv rinna ut på marken. Jag ser mig själv i en liten hög av skelett. Jag knäpper mina fingrar och går ner på knä, jag gråter ut världen. Jag håller på att bli ett helgon tänker jag. Jag når nya nivåer av lidande jag inte visste fanns. Detta är den typen av lidande som orkandrabbade och skeppsbrutna känner. Ingenting kommer emellan henne och hennes lidande. Inte den lena huden , inte det väldoftande håret, inte ett mål mat. Det är total upplösning. Jag kallar in alla änglar. Han hör mig viska intima saker i öronen på honom och han gnider stilla sitt skägg. Plötsligt dyker en figur upp bredvid mig. Jag är så vilse att jag inte förstår att han är en ängel. . Han har ett sargat ansikte, han gungar fram och tillbaka på fötterna och stirrar mig djupt in i ögonen. Jag tycker att han ser ut som en skådespelare. Han har fluga och röd kavaj. Ett leende spricker upp mellan hans mungipor.
Jag uttalar mellan hulkningarna att jag förlorar allt, att jag förlorar mina nerver till satan att jag inte skulle tackat ja till den där tändaren, att någonting skulle ha förefallit fel om jag inte varit ett litet barn.När man är sexton år verkar världen vara ett stort disco. Inte katakomb. . Jag ber honom att gå och lämna mig till mitt öde. Jag dör hellre än att se min familj död när jag kommer hem säger jag.
Men så förstår jag att han är en budbärare.

Enligt hans klocka har jag tre timmar kvar att leva om jag inte vill dö av svält och uttorkning. Det finns en väg ut härifrån och detta måste vara att jag går in i mig själv, mitt innersta rum och letar upp en nyckel ut ur denna katakomb. Detta är ingen katakomb utan nyckeln till ett stort spökhotell. Jag har miljarder rum att genomsöka. Jag kommer att behöva göra tidsresor flera tusen år tillbaka i tiden. Han vrider upp sin klocka igen. Jag kommer nu att öppna den första dörren för dig. Jag kommer nu att visa dig hur du börjar. Du börjar med att lägga dig ner och andas lugnt och inte tänkapå hur allting har passerat de saenaste dagarna. För eller senare kommer en uppenbaralse. Du skall inte glömma mig, för att jag kan vilken dag som helst komma tillbaka, och då kommer jag för att hämta dig. Mannen som står där borta håller i din framtida bok.


Jag ser inte skeletten för allt mörker. Han talar det språk jag kunnat sen barnsben. Jag sprang på ängar med händer fulla av socker och ägg.  Tårarna kommer inte.Väggarna i mina tårkanaler är spruckna. Köttet flisigt därinne.Jag har vandrat så länge att jag inte behöver knyta nävarna längre.Jag ser en spegel. Jag ser för min inre syn hans öga på toppen av ett högt torn.
Jag för upp min hand och stryker den längs min hals. Mina muskler har inte förtvinat helt och det tackar jag guds nåd för. Jag blundar och känner min puls i bäckenet, armarna huvudet. Ingenting har börjat brinna, ingenting har släckts ut. 

The storm

"Sometimes fate is like a small sandstorm that keeps changing directions. You change direction but the sandstorm chases you. You turn again, but the storm adjusts. Over and over you play this out, like some ominous dance with death just before dawn. Why? Because this storm isn't something that blew in from far away, something that has nothing to do with you. This storm is you. Something inside of you. So all you can do is give in to it, step right inside the storm, closing your eyes and plugging up your ears so the sand doesn't get in, and walk through it, step by step. There's no sun there, no moon, no direction, no sense of time. Just fine white sand swirling up into the sky like pulverized bones. That's the kind of sandstorm you need to imagine.

An you really will have to make it through that violent, metaphysical, symbolic storm. No matter how metaphysical or symbolic it might be, make no mistake about it: it will cut through flesh like a thousand razor blades. People will bleed there, and you will bleed too. Hot, red blood. You'll catch that blood in your hands, your own blood and the blood of others.

And once the storm is over you won't remember how you made it through, how you managed to survive. You won't even be sure, in fact, whether the storm is really over. But one thing is certain. When you come out of the storm you won't be the same person who walked in. That's what this storm's all about."
— Haruki Murakami (Kafka on the Shore)

Frågan

den röda tråden som löper genom skog och berg
horisonten, dna:t
solensstrålar vandrar genom allt som händer
finner rätt väg genom labyrinten i det innersta
det är kemi och det är kaos-erotik 
oordningen ökar
saker utvidgar sig
men förr eller senare kanske allting vänder om och blir begynnelsen igen

du säger att det härliga är att detta är allt
att det inte finns något mer
att jag ska sluta slå knut på mig själv med teorier
men allt annat vore väl meningslöst säger jag då
och vad vet du som inte jag vet?
vad vet jag som inte du vet?

vi träffas där

på bänken där svaret står inristat
längst ut på piren där vågorna har saltat
bokträet


händerna som ett trassel
mina nerver som soldater som slåss för seger
i ett krigshärjat land

jag blundar och ser mina celler som miljarder små rum i min kropp
spökhotell

jag är så rädd för att du ska ha haft rätt
vi går långsamt och håller varann i handen

någonting står inristat där men man ser inte vad det är

på samma sätt som våra hjärtan blöder av ärren så vet vi inte vad det står

Batteri

Larmet går, timmen slår
Evigheten finns i kärnan av mig
Den är dna, som är som en lång orm i paradiset
Slingrar sig in i naturen och ger det identitet
Fjodor Dostojevskij säger att allt som innebär medvetande är sjukt
Vi radar upp våra skelett , samlar på hög, sönderdelar varann till så små bitar att allting stör oss

För eller senare kommer då även kroppen att sluta lyssna på henne
Kanske är det celler som slutar lyda sin grymme diktator
Kanske är det allting vi har försökt att ordna som stör oss när det ligger framme
Slamsorna, det förflutna
Blir man rädd kommer även hästarna i psykets stall att rymma
Mardömmarna lägger sig i tunga lager
Skrik och demoner hemsöker henne om nätterna
Hennes kropp plågas av ångest
Tillslut börjar hon omedvetet att förvrida verkligheten
Jag vill förstå vad som händer när larmen går
när timmen slår

när psyket domineras av sitt egna blod
kemin i det hela
sången i det innersta
vad det är som kan skaka en människa så allvarligt att hon förlorar förnuftet

kanske är det känslan som segrar över förnuftet
kanske är det den totala maktlösheten som gror hos känslan när en männsika är stressad hela tiden och väljer ett färdiggjort beteende
när hon har en ritual i det hon gör
drar handen genom håret
säger vissa saker
känslan står tyst och lipar till en början men blir sedan ursinnes på förnuftet

det är som en armé av blodets röst och nervernas röst
jag ser områden i min hjärna som blir nerblodade
vunna landsområden för känslan
och partier som brinner
där förnuftet vinner mark

jag var låga
inte glöd
jag frågade ofta
lyssnade inte

Till mor

jag går med henne i en snöig allé
vi har en påse godis
och det är som det brukade vara på vardagarna förr när livet jublade i våra hjärtan
vi ställer oss framför ett träd
halt plötsligt blir allting mer stilla
det börjar regna
trädet täcks av aska
allting ser grått och pulvrigt ut

men jag tar upp en godis ur godispåsen
den är som en halv apelsin
fast i gele och genomskinlig
den luktar frukt fast med en vass överton
jag håller upp den mot ljuset
ser på trädet genom den

konturer framträder
ett vitt ljus leder mina händer
till att finna den perfekta ljusstyrkan
den perfekta balansen i bilden
ultimat skönhetsrus

hon är min mor och hon ger mig fina saker